Trädgårdsarbete är nästan en religion på vår gata. Dana har odlat fantastiska rosor sedan det elfte huset, familjen Patel har förvandlat sin gård till en fullfjädrad grönsaksträdgård och Marcy får hela grannskapet att lukta lavendel i Juli. Jag hade min egen speciella Trädgård: min mammas blommor.
Mamma dog för fyra år sedan. Hon älskade dahlior, flox, echinacea och fyra typer av iris. När hon blev sjuk transplanterade jag några av hennes växter i en lång blomsterbädd längs vårt staket, och sedan dess har jag noggrant delat dem varje vår och bevarat hennes minne. Det var den enda levande påminnelsen om den person jag älskade mest.
I Mars, Whitney flyttade in bredvid. Hon köpte Mitchell house och började renovera. Två månader senare var huset helt beige: från sidospår och arkitraver till mulch och blomkrukor. Ingen bedömde hennes val, men jag började märka Whitney sakta ner när hon passerade mitt område. Hon tittade på mina färgglada Iris och ljusa flox, och hennes ansikte var tydligt irriterad. Jag försökte skapa kontakt genom att bjuda in henne att besöka, men hon vägrade alltid och föredrog att förbli avskild.
Allt förändrades en tisdag. Runt midnatt gick jag ner till köket för att hämta vatten och frös vid fönstret med utsikt över staketet. Whitney stod i min trädgård. Hon klippte metodiskt av stjälkarna på sin mors blommor och lämnade bara patetiska fyra tum stubbar. Min första impuls var att springa ut och göra en scen, men jag slutade. Jag visste att genom att springa ut i min nattklänning skulle jag bara ge henne nöjet att se min uppdelning, och blommorna skulle inte returneras. Jag bestämde mig för att hämnd skulle vara kall.
Jag sov inte en blinkning. Nästa morgon, när jag såg den stympade blomsterbädden, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, men då kände jag en kall raseri. Lyckligtvis hade jag en säkerhetskamera gömd ovanför mitt fönster, som Whitney inte visste om. Filmen var perfekt och visade allt från hennes intrång till hur hon använde saxen.
Jag tillbringade en dag med att förbereda mig, och klockan 5: 40 på torsdagen var min ”gåva” klar. I mitten av hennes obefläckade beige gräsmatta satte jag upp en skylt där jag fixade snittblommor och en tryckt frysram från kameran: Whitney vid tidpunkten för brottet. Texten löd: ”du märkte inte kameran.”
Reaktionen var omedelbar. Whitney rusade till mig i raseri och krävde att ta bort” dessa bilder ”och försökte rättfärdiga att” de var ogräs ”och” hon gjorde mig en tjänst.”Men jag var fast. Under utbytet ställdes en konstig fråga: hon frågade i skräck hur mycket tid kameran hade spelat in. Det gjorde mig försiktig.
Snart kom landmätaren Paul för att markera området för sin nya parkeringsplats. Det visade sig att förlängningen av hennes gränd skulle ockupera själva landremsan där min blomsterträdgård växte. Whitney försökte stoppa mätaren, men när Paul och jag tittade på kamerans bilder från en tidigare tid kom sanningen ut: redan innan de förstörde blommorna grävde Whitney upp och stal gränsposten på natten för att dölja att hennes projekt gick in i någon annans territorium.
Blommorna störde henne inte med sin ”variation” — de gav bort den verkliga gränsen för platsen. Hon ville bara ta bort dem för att utöka parkeringsplatsen på min mark.
Skandalen har blivit officiell. Jag överlämnade posterna till stadsförvaltningen. Arbetet med utbyggnaden av uppfarten frystes, Whitney beordrades att betala för att mäta platsen och böter för att manipulera gränsmarkörer. Hon var tvungen att göra om projektet helt för att hålla sig inom gränserna för sin egendom, och dessutom installerade hon ett högt blindstaket — till min stora glädje, nu behövde jag inte ens se henne.
När det gäller trädgården försäkrade Ruth, trädgårdsmästaren, mig att rötterna hade överlevt. Och efter ett par veckor började de första skotten. Följande vår återvände mina blommor och blev ännu mer magnifika än tidigare. Whitney försökte förvandla denna plats till en del av sin parkeringsplats genom att skära av allt i sikte, men hon tog inte hänsyn till det viktigaste: det mest värdefulla—rötterna—var säkra. De har alltid tillhört mig.
