Mitt liv verkade perfekt: min älskade make, Harold, en underbar dotter, Amelia, och ett mysigt hem. Men allt kollapsade efter hennes mans död i en bilolycka. Min dotter och jag försökte hantera sorg, och Amelia fann tröst i virkning. Vårt Hus fylldes snabbt med leksaksbjörnar, kaniner och blommor.
Ibland sålde hon sina varor för att spara till sin drömbil. Men ödet bestämde sig annars: Amelia blev sjuk och gick bort vid tretton års ålder. Jag fastnade i en oändlig repris av samma dag, tills nio år senare när jag av misstag spillde kaffe på Aiden. Detta möte blev kärlek, och ett år senare föreslog han mig.
Jag ville inte ha ett överdådigt bröllop, men jag visste en sak: min bukett skulle vara speciell. Jag bestämde mig för att gå ner i gången med blommorna som Amelia hade stickat. När Aiden såg dem bestämde han sig för att hjälpa mig att förbereda kompositionen, men frös plötsligt. Han märkte en ojämn söm på en av blommorna, som om den hade öppnats och sys upp igen. Han klippte försiktigt trådarna och tog ut ett veckat papper. Efter att ha läst den blev han blek och sa att jag behövde se den.
I anteckningen erkände Amelia att hon aldrig hade tagit stickningskurser — hon lärdes av min mamma, med vilken jag inte hade kommunicerat på femton år på grund av hennes eviga kritik. Dottern hittade henne själv och träffade henne i hemlighet. I brevet bad Amelia mig att inte vara arg och att lyssna på min mormor om jag någonsin hittade det här meddelandet.
Jag var i chock. Aiden insisterade på att jag skulle gå till min mamma, även om han inte kunde gå på grund av ett viktigt möte. Efter att ha kört i fyra timmar kom jag till min mammas hus, men ingen svarade. En granne, Mr Parker, berättade för mig de fruktansvärda nyheterna: mamma dog för elva månader sedan. Hon har väntat på att jag ska ringa i flera år, och hon har hoppats på ett möte varje dag. Hon visste inte Om Amelias död och trodde att jag hade förbjudit dem att träffa varandra. Dessutom sa Parker att en man hade hjälpt sin mamma med hushållssysslor och pappersarbete före hans död. Hans namn var Aiden.
På vägen hem insåg jag: Aiden visste allt från början. Han letade efter mig för att ge mig vad min mamma frågade. Han kom in i mitt liv inte av misstag, utan på uppdrag, och han gömde sanningen hela tiden.
När jag kom tillbaka förhörde jag honom. Aiden erkände att han och mamma var vänner, och hon bad mig att ge henne en låda med personliga saker om jag någonsin dök upp. Han berättade inte sanningen direkt för att han älskade mig och var rädd att bekännelse skulle förstöra vårt förhållande. Jag sköt upp bröllopet eftersom förtroendet undergrävdes.
När jag öppnade lådan hittade jag bilder på mamma och Amelia som stickade och skrattade tillsammans, samt ett brev till mig. Mamma skrev att hon alla dessa år hade levt med hopp om försoning och förväntade mig att komma. Jag insåg att vi båda väntade på varandra, men vi hade fortfarande inte bestämt oss för att göra det första steget.
Jag ringde Aiden. Vi bestämde oss för att börja om med en ren skiffer, men på ett villkor: ärlighet måste vara absolut, även om det gör ont. Jag lade Amelias blommor och min mors produkter i en vas, som de skapade tillsammans, och nu kan jag inte längre skilja vars händer band dem.
