När min granne insisterade på att alla äpplen från hans träd tillhör honom, även om de faller på vår tomt, tänkte jag inte mycket på det. Men när han tvingade mina sexåriga barn att plocka dem en i taget, utarbetade min man en strategi som fick grannen att ångra sina påståenden om varje frukt.
En granne stod vid staketet och tvingade min sexåriga dotter att bära äpplen till honom, armful efter armful. Trädet tillhör honom, men ungefär en tredjedel av kronan hänger över vårt staket, så varje augusti och September hittar vi äpplen på vår gräsmatta, i blomsterträdgården, under gungorna och på uppfarten. Jag brukade skopa upp dem och lägga dem i påsar, men för ett par år sedan lämnade ett ruttet äpple en outplånlig fläck på vår ladugård.
I söndags lekte mina barn, Maya (sex år) och Leo (sju år) i trädgården. De hittade ett mjukt äpple och hade bara kul att kasta det på en staketstolpe. Då kom vår granne Dale, som är 58 år gammal, ut ur sitt hus. Han har bott i grannskapet länge, men han har aldrig kommit in på vårt territorium. Han stod bara vid staketet med armarna korsade och tittade på mina barn genom sprickorna.
”De är mina. Ta dem hit, ” krävde han. ”Vad?”frågade Leo. ”Varenda en som föll från mitt träd. Ta det till staketet.””Men de föll på vår sida!””Det spelar ingen roll var de föll. Det här är mitt träd.”
Och barnen lydde. Det är det som stör mig. De lydde honom som om de hade gjort något förkastligt. Barnen gick runt vår gård, plockade äpplen och bar dem till staketet, medan Dale lugnt kastade dem i en väska. Maya kunde bara bära tre åt gången, så hon var tvungen att springa fram och tillbaka fyra gånger. Hon tittade på mig stående på verandan. Jag ropade till min granne, men han vände inte ens på huvudet.
När de var färdiga band han påsen, tittade på mig och sa: ”bra. Vi lyfter tjuvar från vaggan, eller hur?”Maya brast i tårar. Leo stod tyst, Röd av skam.
Jag ville att min man Rob skulle se vad Dale hade gjort. Jag tog två bilder över veranda räcke och skickade dem till Rob med bildtexten, ”han gjorde dem föra honom alla äpplen från vår gård.”Min man ringde tillbaka 40 sekunder senare. ”Säg det igen.”Jag upprepade det. Han pausade och sa, ” skicka fotot till min personliga e-post. Och ta inte bort dem från din telefon. Sarah, jag ber dig, plocka inte äpplen i år. Generellt. Lämna var och en där den föll.”
Jag blev chockad, ” vad? Varför?””Lita bara på mig.””Vad har du för dig?””Det är inget dumt. Jag kommer att ta reda på exakt var gränsen för webbplatsen är och vad vi har rätt att göra med detta träd.”
Jag tittade på gården. Maya hade redan gått in i huset, och Leo stod fortfarande vid staketet och sparkade gräset. ”Vill du att äpplen ska stanna som bevis?”Frågade jag. ”Exakt.”
Rob kom hem från jobbet tidigt den dagen. Utan att komma i konflikt med Dale fotograferade han helt enkelt grenarna som hängde över vårt territorium, äpplen i blomsterbäddarna och skadorna på ladan. När en granne dök upp och började skämta om ”photohobby” svarade Rob lugnt.: ”Bara dokumentera vår webbplats.”
Rob agerade noggrant: han ringde stadens fastighetskontor, rådfrågade en arborist och till och med en advokat. Svaret visade sig vara svårt: vi kan inte bara hugga ner ett träd, men vi har rätt att skära av överhängande grenar om de utgör ett hot eller besvär, förutsatt att jobbet är gjort ordentligt.
”Så äpplen är bevis?”Frågade jag. ”Ja. Vi kommer inte att ta bort dem. Låt dem ljuga.”””Rättvisa luktar inte lätt, har du någon aning om hur det kommer att lukta?””Skrattade Rob.
Under de kommande 11 dagarna skördade vi inte äpplen. Jag fotograferade dem varje morgon: fem, nio, fjorton… gården förvandlades till en soptipp, getingar dök upp. Ett äpple krossades under Leos fot, det andra träffade taket på ladan. Rob spelade in allt noggrant.
Rob skickade sedan ett officiellt brev till Dale. I det skrev han artigt men bestämt att eftersom grannen hävdar alla fallna frukter, är han skyldig att plocka upp dem varje kväll, eller låta oss utföra professionell beskärning av grenar. ”Det är väldigt småaktigt,” sa jag. ”Tack, – svarade Rob.
När Dale fick brevet sprang han genast till stängslet och började skrika och hotade att stämma om vi rörde vid ”hans träd”.”Rob förblev iskallt lugn:” Vi hotar inte. Vi föreslår att du antingen hämtar dina äpplen själv, eller vi kommer att bli av med källan till problemen med hjälp av professionella.”
Dale lämnade utan att plocka frukten. Situationen blev mer och mer obehaglig på grund av ruttningen, men vi höll på. Martin, arboristen, kom strax efter. Dale försökte ingripa, men Martin förklarade lugnt att han bedömde tillståndet för grenarna som hotade vår gård. Det visade sig att en av de stora grenarna ovanför barnens gunga hade en defekt och kunde falla.
”Vill du skära ner en gren på grund av några äpplen?””Det är för att du gjorde barnen rädda för sin egen gård”, svarade Rob.
Det kom ner till advokaterna, men när vår advokat gav arbolistens rapport, foton och bevis på olägenhet blev Dale mer tillmötesgående. Han kom till vår veranda. ”Jag vill inte att trädet ska stympas”, sa han. ”Låt oss göra en affär,” föreslog Rob.
Villkoren var enkla: vi rör inte hela trädet, men vi Beskär allt som hänger över vårt territorium. I gengäld lämnar Dale våra barn ensamma och kallar dem inte tjuvar. Grannen vägrade, så vi ringde brigaden.
Dale såg från terrassen när den tunga fruktbärande grenen som hängde över vår tomt var avskuren. Vid middagstid hade vår gård förvandlats. Trädet förblev friskt, men det hotade inte längre vårt utrymme.
En månad senare slutade äpplen falla på vårt territorium. Dale bad senare Rob om ursäkt — inte direkt, men medgav att ”det inte var värt att involvera barnen.”
Nu, när sällsynta frukter faller från trädet, är barn inte rädda för att röra vid dem. Huvudresultatet är inte att vi vann ”Äppelkriget”, utan att grannen slutade känna sig som mästaren i en situation där han kunde diktera sina regler genom att skrämma små barn. Vi lärde honom en lektion: att äga egendom ålägger ansvar, och du kan inte kräva privilegier genom att flytta alla olägenheter på dina grannars axlar.
